Antingen kan man säga ifrån.
Eller så kan man ta emot. Om man tar emot ska man göra något av skiten.
Jag är en sparare. Jag glömmer aldrig. Jag väntar på rätt tillfälle, sen ger jag tillbaka. Ibland är det en väldigt opraktiskt egenskap som jag besitter, ibland kanske det bästa vore att förlåta och glömma.
En gång förlät jag en oförrätt fem gånger. Att förlåta gjorde inte att jag mådde bättre utan bara att jag tog emot och lagrade känslorna inom mig själv. Att jag förlät gjorde inte att jag glömde heller.
Ibland ger jag inte tillbaka. Jag förlåter inte och jag glömmer inte. Jag lever med det och hoppas att jag någon gång ska veta vad jag ska göra av Det Onda. 


Det finns fler som jag.

Man ska tänka sig för innan man gör någon annan Ont.