I don´t want it anymore.

It´s time. Jag måste få det ur mitt system. Och här kommer det. Den mer sansade versionen.

Det är inte henne jag är arg på. Eller visst, lite. Tjejer gör inte så mot varandra. Man beter sig inte respektlöst.

Men det är honom jag egentligen är arg på. Besviken på. Sviken av.

Det gör ont att få hjärtat krossat i skärvor. Att lära sig att leva med och så småningom komma över smärtan är minst lika jobbigt. När sorgen över sveket har lagt sig så står man fortfarande kvar där med skärvorna, minnena och osäkerheten.

Kan jag lita på någon? 

 "Jag skulle aldrig göra något sådant". Jag har hört det förut, jag har vägt för och emot och jag har vågat. Vågat lita på. Vågat släppa garden och släppa in. Jag har Vågat älska. För att, med facit i hand, bli besviken.
Man måste våga vinna. Måste våga satsa.

Men än är jag inte där.

Jag vet inte när jag kommer att komma dit, eller OM jag kommer att komma dit. Jag hoppas det för jag vill inte vara bitter. Jag är inte långsint, inte alls, men jag har svårt att lita på människor. Han gjorde det inte bättre.

Det händer fortfarande, väldigt sällan men ändock, att jag gråter. Det kommer över mig som en smygande krypande känsla av obehag och osäkerhet och helt plötsligt kommer tårarna. Sedan ilskan. Den som sitter så djupt att jag inte ens visste att det fanns något så djupt inom mig.

Jag är van att ha Koll. Van att ha Kontroll. Men det som hände hade jag inte något av dem över.
Det hände och han "vet inte varför".

Jag vet inte heller varför.

Jag har mina aningar och det är inte till min nackdel. Jag har aldrig gjort något för att förtjäna det som hände. Sveket. Otroheten.
Men det är jag som måste lära mig att leva med det.
Leva med och så småningom komma över.

Jag måste lära mig våga lita på igen.